Sjöboden
av: Hans Sundberg

Carl-Gustav Sundberg saknade en sjöbod att förvara nät, strömmingskötar och andra fiskeredskap i. Han frågade två “träkarlar”, timmermän, att av hemarbetat timmer uppföra en sjöbod vid “gamla gistgården”, torkställningarna för nät och skötar, belägen alldeles invid bergbrantens skydd mot nordanvindarna.

Min farfarsfar minns att två arbetskarlar byggde sjöboden när han själv är 5-6 år, således 1865-66. Några daglöner finns ej i gamla gårdshandlingar, men mat och huslye ingick säkert som förmån.

Under senare delen av 1800-talet börjar “stockholmarna” söka sig ut mot skärgårdsområdena, det för vila och miljöombyte. Många konstnärer och författare inspirerade “vanligt folk” med sina alster och högre tjänstemän i stat och förvältningar hörde av sig till bondefiskarna och snart blev efterfrågan på sommarnöje så stort att de bofasta värdfolket flyttade ut ur mangårdshusen och bodde några månader i något lämpligt uthus och hyrde ut bostäderna.

Farfar och farmor (farmor kom från Tunberga socken till Stockholm i slutet på 1860-talet) med sina sju barn hade det säkert trångt i den lilla sjöboden. Mat lagade farmor över öppen eld.

När sjöboden flyttades ut till det nuvaranade läget, över vatten, har jag inte klart för mig, men det kan ha hänt omkring 1920. Det var mycket ovanligt att sjöbodarna byggdes över vattenområdet med tanke på högvatten vid höststormarna.

Ofta förvarades saltströmmingstunnan i sjöboden och skötar, nät och strandnoten hängdes också in där. Det påstods att möss och råttor inte gärna gick över vatten för att gnaga kvarlämnade gällock och annat fiskspill och därmed förstöra redskapen.

Under min tid som yrkesfiskare användes sjöboden på det traditionella viset för redskapen förvaring, för bensin, motorfotogen, bojar och flöten.

Från 1957 upphörde yrkesfisket efter strömming och ersattes av husbehovsfiske med huvudsaklig inriktning mot torsk, sik, abborre, gädda och strömming.

Carl-Gustav Sundberg bomärke
inhugget i sjöbodsvalens timmer.