Vintervägen över Sandöfjärden
av: Hans Sundberg

Fram till medio av 1940-talet fanns i mitten av Sandöfjärd en vinterväg från Möja-Stavsudda, Gällnö-Karklö och Lådna-Svartsöskärgårdarna som ledde över isarna till färjestället över onan vid Kalvön och vidare in i Sundsviken mot Värmdö Kyrka och Stockholm.

Den leden var så betydelsefull att dåvarande Värmdö kommun, med bidrag från Stockholms Hamnkontor upprätthöll förbindelse över onan, med färjbroar, varje vinter.

Dels hade man en lätt gångbro och dels en stor körbro som klarade en hästskjuts.

Broarna var byggda av trä och utformade så att de kunde spelas över från den ena fasta isbänken till den andra. Detta skedde med stora vandringsspel som sattes fast på var sida om isrännan. Denna fick inte brytas bredare än, att de 25-30 meter långa broarna räckte över.

Säkert var mången överfart äventyrlig på det gungande underlaget av rundkuliga isklumpar, vilka till största delen var det som bar upp brobanorna.

Färjestället utmarkerades med stora trätavlor med text för sjöfarten att visa hänsyn och iaktta försiktighet vid passagen. Nattetid tändes fotogenlyktor som varnade för att platsen var av stor betydelse. Trots detta kunde det hända att någon slarvig skeppare gick ur onan och bröt ny ränna så att isekan eller annan nödvändig redskap låg på ett kringbrutet isflak. Sådant ställde alltid till med massor av extra, oavlönat arbete.

För skötsel och passning av färjeförbindelsen anlitades, under den sista tioårsperioden, en fiskarbonde bodde på Kalvön med sin familj. På Kalvö Västraudde stod en vaktstuga varifrån man hade uppsikt över fjärden ooh färjestället. Passning skedde under största delen av arbetsdagen med även extra överfart kunde beställas.

Åtskilliga är de fisk- och strömmingstransporter, läkarfärder, skärgårdsboresor för kommunalstämma, kyrkobesök, begravningsföljen, skärgårdsbarnens konfirmationsläsningsbesök i prästgården, som ordnades över färjbroarna i Sandöfjärd.

Somliga vintrar med svåra isförhållanden då fjärden var fylld av drivande vrakis upprätthölls likväl trafiken i viss mån.

Det skedde då med iseka, den så kallade färgökstocken, som med långa ishakar drogs och stakades genom den gungande, drivande fjärdisen. Många gånger var isflaken så stora att man tvingades att dra upp ökan och över flaket för att sjösätta den på nytt när man nådde vatten igen. Var isen i stark drift och sammanpackad kunde en sådan här färd ta flera timmar trots att det inte var mer än 700 meter som skulle passeras. Ett nästan omänskligt slitgöra.

De långa vaktdagarna användes till lagning av nät och skötar. Den kontanta ersättningen var mycket blygsam i förhållande till arbetsinsatsen, men det var knappt om slantar att förtjäna under vinterhalvåret. Tillskottet var nödvändigt för att kunna överleva.

Sista gången anbud infordrades var i början av 1950-talet då undertecknad tillsammans med svågern Gösta Ulltin lämnade kommunen ett anbud på 1 000 kr för att sköta färjningen under en vinter. Anbudet ansågs för högt och antogs ej.